102 timmar och 45 minuter. Skrolla och följ Saturn V-raketen från Florida, steg för steg, tills månlandaren Eagle står på månen.
Fem F-1-motorer tänds nästan nio sekunder före start. Raketen hålls fast av klämmor tills alla fem går för fullt, och först då släpper den. 2 900 ton rör sig knappt i början. Det tar drygt tio sekunder att passera det 120 meter höga tornet.
Efter 83 sekunder kommer Max Q, då luften trycker hårdast mot skrovet. Den vita kragen är kondens där raketen bryter ljudvallen.
Efter två och en halv minut är första stegets drygt 2 000 ton fotogen och flytande syre slut. Åtta små bromsraketer drar S-IC bakåt, medan fyra små raketer på mellansteget knuffar resten framåt så att bränslet i S-II pressas mot tankbotten. Sedan tänds fem J-2-motorer som går på flytande väte. Deras låga är nästan osynlig.
Trettio sekunder efter separationen släpps mellanstegsringen, fem meter hög och nu bara dödvikt. Strax efter skjuter räddningstornet iväg sig självt från kommandomodulens topp. Det hade kunnat slita loss besättningen om något gått fel nära marken. Så här högt upp klarar sig Columbia på egen hand.
Andra steget släpps och tredje steget, S-IVB, tänds för första gången. Två och en halv minut senare ligger Apollo 11 i en nästan cirkulär bana runt jorden. Raketen har nu lagt sig ner. Farten är det enda som håller den kvar däruppe.
Under ett och ett halvt varv kontrollerar besättningen alla system. Sedan tänds S-IVB igen, i fem minuter och 47 sekunder. Farten ökar till 10,8 km/s, nära flykthastigheten. Manövern heter translunar injection. Banan är vald så att farkosten svänger runt månen och faller tillbaka mot jorden om motorerna skulle tystna.
Månlandaren Eagle har legat hopvikt under fyra paneler ovanpå tredje steget. Collins lösgör Columbia, kör fram en bit, vänder farkosten 180 grader och dockar nosen mot Eagles tak. Sedan drar han ut landaren. Det tomma tredje steget skickas iväg i en bana runt solen.
Resten av vägen är motorn mest avstängd. Jordens dragningskraft bromsar farkosten hela tiden, från 10,8 km/s till under 1 km/s. Efter drygt 61 timmar tar månens dragningskraft över och farten ökar igen. Så att solen inte ska grilla ena sidan roterar farkosten tre varv i timmen.
Banan tar Apollo 11 runt månens baksida, där radion tystnar. Där, utan kontakt med Houston, tänds huvudmotorn i sex minuter och bromsar farkosten in i en bana runt månen. På jorden får man veta att det gick bra först när signalen kommer tillbaka på andra sidan, på sekunden när den ska.
The Eagle has wings
Armstrong och Aldrin kryper genom tunneln till Eagle. Landaren lossnar från Columbia och snurrar långsamt ett varv framför Collins fönster så att han kan se att alla fyra ben har fällts ut. Collins stannar kvar i omloppsbana, ensam. En kort motortändning sänker sedan Eagles bana till 15 km över ytan.
Nedstigningsmotorn tänds. Eagle flyger först med benen före och motorn som broms. Datorn larmar 1202 och 1201: den är överbelastad men hinner med det viktigaste, och Houston svarar att de kan fortsätta. Nära marken ser Armstrong att datorn styr mot en krater full av stenblock. Han tar över och flyger förbi.
The Eagle has landed
En av de långa sonderna under fötterna nuddar ytan och lampan Contact light tänds. Armstrong stänger av motorn. Det finns bränsle kvar för ungefär 45 sekunder. Sedan säger han: Houston, Tranquility Base here. The Eagle has landed.
Armstrong klättrar ner för stegen och sätter vänsterfoten i stoftet: That’s one small step for man, one giant leap for mankind.
I Sverige är det mitt i natten, och Sveriges Radio sänder direkt i tv. Efter två och en halv timme ute är båda tillbaka i Eagle. Den 24 juli landar alla tre i Stilla havet.